disguises.

sista dagen och ändå den dagen jag längtat efter mest. idag begav mamma, bertil och jag oss till öknen.


påväg dit. ett tag trodde vi de skulle mörda oss.
 vi var ensamma i minibussen som knakade något enormt och till slut gick vissa ställen sönder. men vi kom fram.

palestinasjal över hela huvudet för att undvika sand. vi kände oss som terrorister.



vi körde "bil" i 90 km/h tillsammans med en ledare runt hela öknen.

efter ett tag stannade vi. det var inte längre bara sand. vi skymtade en by.

folkets gemensamma kök.







kamelridning. väldigt guppigt men väldigt kul.




när vi sagt adjö till kamelerna bjöds vi in i en liten hydda där vi drack te och rökte vattenpipa.


när vi begav oss hemåt såg vi det allra underligaste. ett ensamt träd mitt i öknen.

och efter denna dag var min vecka i afrika slut.