disguises.

ni har väl inte glömt bort detta?

i fredags så sprattlade det i benen. jag var tvungen att göra någonting åt det. denna gång i form av öl, drinkar samt vin. om du frågar mig om det var mysigt är svaret ja. samtidigt den kvällen var det mer eller mindre snöstorm ute. fredag alltså.

dessa bilder får mig att lyfta på marken och sväva på kärlekens moln. ungefär så. dessvärre har jag ingen aning om vilka fotograferna till dessa bilder är. vet du något får du mer än gärna skriva. för detta är magnifikt. jag älskar det.

härmed förklarar jag the smiths till historiens bästa band någonsin, samt steven patrick morrissey som den snyggaste man som någonsin stått på denna planet. och jag längtar ihjäl mig tills nästa vår, då självaste mannen kommer till europa. jag skakar bara av tanken. jag skall göra mig så fin som det bara går, ta mig in backstage, klamra fast mig i hans famn och aldrig släppa. sedan ska jag tvinga honom att ta hem mig till honom där vi ska dricka te och han skall sjunga för mig. tänkte bara säga det.

på fredag smäller det. på fredag skall jag köpa min nya älskling. jag pratar förståss om en ny kamera. en nikon d300 blir på fredag eftermiddag min. och jag är så lycklig att jag inte ens kan förklara. min gamla kamera är fortfarande ute för försäljning. allt ni behöver göra är att trycka på länken och sedan skriva ett litet mail till mig. vill du bara köpa kamerahuset/kameran+standardobjektiv eller teleobjektivet kan det också vara möjligt. men först och främst: skriv.

annars så sitter jag här och väntar svar från marit bergman som jag inom journalistiken just för tillfället håller på att intervjua. väldigt roligt. hon är en trevlig mackapär minsann.

jag skall nu krypa under täcket för att sedan titta på amélie från montmartre. har du ännu inte sett den går du till närmsta affär och köper/lånar den nu. eller så är du olaglig och laddar ner den. måste ses, hur som helst. nu. ok?

http://kapitel1.se/linda-palm/miss-tambourine-

jag planerar redan sommaren. här är några saker jag skall utföra:

-åka på festival
-paris med louise, rebecca och veronica
-italien med daniel
-sommarjobba

för att man skall kunna åka på ungefär tre festivaler, besöka paris samt italien krävs det en hel del pengar. angående paris så lever jag gärna snålt och bor helst inte på lyxhotell. ett sunket vandrarhem passar utmärkt för mig. jag är inte där för att sitta inne på rummet.

angående festival så är emmaboda redan bokat. siesta planerat. rip it up samt (tro det eller ej!) hultsfred lockar. men först och främst så är det upp till festivalerna att boka bra artister. jag längtar ihjäl mig, ungefär.

men först: en lång kall vinter.

i fredags köpte jag en ny bok. please kill me - den ocensurerade historien om punken. egentligen gillar jag inte punk. men ramones, iggy pop, blondie och sex pistols tycker jag är duktiga. eller var. speciellt iggy pop.


den handlar helt enkelt om livet stjärnorna levde. vad de tyckte och tänkte. hur de mådde.
att det sedan finns med massa foton från förr, på dem som unga, gör det hela ännu finare.


hemskt bra bok, ifall man gillar att läsa om andras liv.
om man vill veta vad iggy pop och lou reed gjorde i detalj när de var unga.


läs läs läs.
nu.

allt började en sen novembernatt. jag satt ensam uppe vid datorn och lyssnade på musik. jag kunde inte sova den natten. jag ville prata med någon men jag visste inte vem. jag ville prata med någon som skulle lyssna, som skulle bry sig. förstå. efter ett antal patetiska försök att prata med nattfolk på min msnlista är jag nära på att stänga av datorn och gå till sängen för att lägga mig och kolla upp i taket. men just då, i den sekunden. då började no time for us med broder daniel spelas i itunes. bdforumet, tänkte jag och klickade mig in på bede.se. gjorde ytterligare ett försök att prata med någon. jag skrev något i stil med "vill du rädda mitt liv?" och det var då han svarade.

dagarna gick och vi pratade mycket på msn då. nästan varje dag. vi pratade mest om musik. broder daniel, kent, håkan. jag visste egentligen ingenting om honom alls, mer än vad han gillade för musik. så jag frågade honom en kväll, jag frågade:

"vem är du egentligen?"

daniel, svarade han. en ensam själ från älmhult. jag förstod ingenting. vad var älmhult? när jag fick veta att det var en by i småland blev jag besviken. inte för att jag tror att jag skulle vågat, men jag hade ju hoppats på att träffa honom någon gång. kanske prata lite i verkligheten. han verkade bra. äkta.



plötsligt sa han att vi inte skulle höras på ett tag. att han skulle göra lumpen. känslan jag fick då var speciell. konstig. jag kände honom knappt då, men ändå kändes det som att min kropp fylldes med en bit av tomhet. jag var ju van nu. van vid att prata med honom varje kväll. och helt plötsligt, aldrig igen. han kom in i mitt liv för att rädda det, men han steg ut lika fort. det var åtminstone vad jag trodde då.


men vi fortsatte att prata. han var ledig varannan helg så vi skrev då. vi började även att smsa och prata i telefon. och det kändes skönt. för jag gillade verkligen att prata med honom, jag brukar inte kunna prata med folk i telefon utan att låta stel och obehaglig, men med honom gick det. och sedan en kväll, då frågade han om jag vill träffa honom. att han kunde åka till stockholm så vi kunde träffas. jag blev rädd och osäker. jag som aldrig trodde det skulle inträffa. men jag svarade ja.

den 28 april år 2007 klockan 18.34 fick jag ett sms:

från: daniel
hej. jag är vid plattan nu.
kommer du? kräm

jag tänkte fega ur. jag vågade inte. inte egentligen. men det kände som om jag var tvungen. jag ville ju så gärna träffa honom. jag kunde ju inte låta min rädsla förstöra allt. han var den som försökte rädda mitt liv.

jag sa till mamma att jag skulle gå ut med mikaela i någon timma. jag tänkte att jag bara skulle träffa honom en kort stund. säga hej och så. och jag visste ju att mamma skulle bli galen om jag skulle säga:

"mamma, jag kommer någon gång ikväll. jag ska träffa en kille som är ungefär fem år äldre än jag och just det, har aldrig träffat honom innan."

hon skulle aldrig låta mig gå.


men det blev lite mer än en timma. klockan 01.00 började vi bege oss hemåt. jag minns hans gråa tighta jeans, hans alldeles för smutsiga converse, hans gröna jacka och hans blonda lockiga hår. han skulle sova över hos mig. mamma och pappa hade ringt mig tusen gånger men jag hade inte hört min mobil. förmodligen för att mitt hjärta dunkade alldeles för snabbt och hårt den kvällen. jag minns att vi inte sa så mycket den kvällen, vi båda var väldigt blyga. men egentligen behövdes inte så mycket sägas, vi förstod ju varandra ändå. och jag minns det inte så väl men vi kysstes då också. första kvällen - första gången. jag minns att när han skulle åka hem dagen efter sa mitt hjärta ifrån. mitt hjärta ville att han skulle stanna.

var det möjligt att få känslor såhär fort? frågade jag mig själv.

sedan tänkte jag inte mer på det. jag gillade honom. mycket. men jag lät tiden avgöra vad som var rätt. en timma efter att han lämnat stockholm för skövde och lumpen skickade han ett sms:

"vill du träffa mig igen?"

det pirrade till extra mycket i magen den gången. jag svarade snabbt: ja. vi träffades varannan helg efter det. han kom alltid till mig när han hade permis. hans föräldrar började undra. fråga vad det var med mig. varför han aldrig kom hem. men han brydde sig inte så mycket tror jag. visst saknade han sin familj, men våran relation var speciell. egentligen sa vi aldrig speciellt mycket till varandra. men vi pussades. vi pussades massor.

och sedan klarade jag det inte mer. jag var tvungen att säga något. jag var tvungen att veta vad han tyckte. var detta kärlek? eller var det bara tomma kyssar?



den 12 juli samma år sa jag som det var:

"jag tror att jag är kär i dig"

han blev chockad. det märkte jag. men också glad. det gick några timmar men sedan släppte även han sina känslor lös. han sa att han var rädd. rädd för kärleken. rädd för att bli sårad. och jag tänkte att vi inte kunde vara bättre för varandra. så rädda, hjälplösa, ensamma.. vi skulle rädda varandras liv. få varandras kärlek. och så blev det. den 12 juli 2007 flöt vi samman. vi blev en. våra hjärtan knöts ihop.

men det är inte slut där. vi hade det jobbigt ett tag. han låg inne i lumpen och efter tre månader förstod vi ju att vi inte kunde fortsätta såhär. han var ju tvungen att träffa sin familj också. vi började träffas mer sällan. han kom till mig varannan permis.  och när lumpen var slut blev det inte mycket träffar då heller. vi sågs varannan helg även då och jag blev lika glad varje gång. men det kändes också jobbigt.

till slut var jag mer ledsen än glad. jag tror han också var det. vi bara saknade varandra hela tiden, kände hur våra hjärtan slets åt olika håll. de skulle ju sitta ihop. no time for us, som jag lyssnade på första gången vi pratade med varandra, kom att bli vår låt. för det fanns ingen tid för oss. till slut var jag tvungen att göra någonting åt det.

"hur mycket jag än vill så klarar jag inte det här. jag är för kär i dig. jag saknar dig mer än vad jag tycker om dig. och det är jobbigt. för jobbigt"

hans svar blev att han inte ville att något skulle förstöras. han frågade mig vad han tyckte att vi skulle göra och mitt svar blev flytta närmare varandra. då svarade han:

"jag flyttar till stockholm"

tre månader senare var han här. han hittade ingen lägenhet så det fanns bara ett alternativ. han flyttade in hos mig. jag har aldrig varit så glad som då. så lycklig. den lyckan är inte över än.

när sommaren försvunnit och snön sätter sina spår är jag sällan ute. jag sitter mest inne och funderar, ska jag någonstans måste jag bestämma allt klart och tydligt innan, så att det inte blir missförstånd och jag står där ensam och kall i decemberstormen. jag brukar även vara hemma mycket. mest på vardagskvällarna. då sitter jag ensam framför antingen datorn, tvn eller en bok. och funderar. funderar på det som har varit. på det som komma skall. men mest av allt på det som varit. på sommaren. på alla festivaler. och så knyter det till i hjärtat. jag vill dit igen. nu.

ikväll är en sån kväll. det är kallt ute. jag är hostig, och jag tänker. därför skall jag här och nu summera mina (än så länge) två festivalår. vi börjar med förra året.

2007:

28 juni-1juli 
peace and love

det här var min första festival. jag åkte dit med två kompisar. louise och johanna. vi campade med johannas pojkvän och hans vänner. under festivalens gång hann jag se iggy pop, krama lasse lindh, se shout out louds, bli igenkänd av kristian anttila, dricka vodka till frukost, dansa natten i enda, träffa leopardmannen, träffa carro, trampa i bajs och hålla hand med x antal okända flickor och pojkar. och såklart: mycket mer.








26-29 juli
emmaboda

jag åkte dit med min då precis nyblivna pojkvän daniel och campade med hans vänner. vi drack öl och rökte vattenpipa i mängder. såg band som welle:erdball, dinosaur jr, familjen, i'm from barcelona. även på denna festival lyckades jag trampa i bajs. mycket lustigt. och äckligt. jag lyckades tappa en tånagel också. jag minns även att det blev en hel del pussar, och tafsandes i andras tält. olåsta tält. när dem inte var där och vi ville vara ensamma. festivalens omedvetna tema måste ha varit broder daniel.








2008:

29 maj-1 juni
siesta

årets första festival. jag och daniel tog trippen ner till hässleholm där vi mötte upp de andra smålänningarna. under festivalens gång hann jag med att sitta _jävligt_ mycket vid campet, se esther(!!) som jag så länge velat se, bli omhållen under håkans konsert, bli plågad av grannarna som ständigt spelade gamla 90tals hits och såklart vara full.





filmsnutt:




25 juni
peace and love

första dagen, dagen innan musiken drog igång var fin som gatan. vi partajade hela natten lång och när jag sovit mina två timmar och vaknar mår jag inte speciellt bra. en aning bakis var jag, men det var liksom inte det som var problemet. jag var kissnödig. kissnödig precis hela tiden och när jag väl kissade sved det så mycket att jag trodde att jag skulle avlida. jag kände mig varm också o yr. och efter ett besök hos en läkare i borlänge fick jag beskedet om att jag har feber och urinvägsinfektion. mådde så dåligt att jag åkte hem och såg därmed inga band. bortslösade pengar och brustet hjärta. men campnatten var iallafall fin.




filmsnutt:




30 juli-3 augusti
emmaboda

sveriges bästa festival fick återbesök av mig detta år. åkte ner med carro, hennes vän och daniel. väl framme i emmaboda väntade hela världen på mig. precis alla var där. förutom att det var snålt med bra artister var festivalen fin. precis som emmaboda brukar vara. sena nätter och rödvin var dag. och nancy star blev vår bästa vän.






filmsnutt:




7-9 augusti
way out west

åkte till göteborg med mikaela. bodde i majorna och åkte spårvagn. drack vin till lunch och middag. såg broder daniel, neil young, josé gonzalez o håkan. levde livet med alla mina vänner. alla utom daniel.





filmsnutt:




29-30 augusti
popaganda

årets sista festival. stockholm och bob hund. kändes mer som flertalet konserter än festival eftersom man sov hemma. men fint, det var det.





filmsnutt:




det var mina festivalår det. nästa år blir det repris på siesta och emmaboda och förhoppningsvis också något mer. åh vad jag älskar festivaler. jag längtar så jag dör. redan.

dagen till ära innebar tidig uppgång och en hel del solfaktor. och snorkel, såklart.
på dagens program stod nämligen båttur. vi hyrde en egen båt och åkte ut på röda havet.


morfar.




helt plötsligt började delfiner hoppa upp och ner i havet utanför båten.


efter ett tag såg vi land. vi stannade på en ö som hette "paradise".
där solade, badade och snorklade vi.



(undervattensbilden står bertil för)


sedan bar det hemåt igen.
mycket fin utflykt.