disguises.

allt började en sen novembernatt. jag satt ensam uppe vid datorn och lyssnade på musik. jag kunde inte sova den natten. jag ville prata med någon men jag visste inte vem. jag ville prata med någon som skulle lyssna, som skulle bry sig. förstå. efter ett antal patetiska försök att prata med nattfolk på min msnlista är jag nära på att stänga av datorn och gå till sängen för att lägga mig och kolla upp i taket. men just då, i den sekunden. då började no time for us med broder daniel spelas i itunes. bdforumet, tänkte jag och klickade mig in på bede.se. gjorde ytterligare ett försök att prata med någon. jag skrev något i stil med "vill du rädda mitt liv?" och det var då han svarade.

dagarna gick och vi pratade mycket på msn då. nästan varje dag. vi pratade mest om musik. broder daniel, kent, håkan. jag visste egentligen ingenting om honom alls, mer än vad han gillade för musik. så jag frågade honom en kväll, jag frågade:

"vem är du egentligen?"

daniel, svarade han. en ensam själ från älmhult. jag förstod ingenting. vad var älmhult? när jag fick veta att det var en by i småland blev jag besviken. inte för att jag tror att jag skulle vågat, men jag hade ju hoppats på att träffa honom någon gång. kanske prata lite i verkligheten. han verkade bra. äkta.



plötsligt sa han att vi inte skulle höras på ett tag. att han skulle göra lumpen. känslan jag fick då var speciell. konstig. jag kände honom knappt då, men ändå kändes det som att min kropp fylldes med en bit av tomhet. jag var ju van nu. van vid att prata med honom varje kväll. och helt plötsligt, aldrig igen. han kom in i mitt liv för att rädda det, men han steg ut lika fort. det var åtminstone vad jag trodde då.


men vi fortsatte att prata. han var ledig varannan helg så vi skrev då. vi började även att smsa och prata i telefon. och det kändes skönt. för jag gillade verkligen att prata med honom, jag brukar inte kunna prata med folk i telefon utan att låta stel och obehaglig, men med honom gick det. och sedan en kväll, då frågade han om jag vill träffa honom. att han kunde åka till stockholm så vi kunde träffas. jag blev rädd och osäker. jag som aldrig trodde det skulle inträffa. men jag svarade ja.

den 28 april år 2007 klockan 18.34 fick jag ett sms:

från: daniel
hej. jag är vid plattan nu.
kommer du? kräm

jag tänkte fega ur. jag vågade inte. inte egentligen. men det kände som om jag var tvungen. jag ville ju så gärna träffa honom. jag kunde ju inte låta min rädsla förstöra allt. han var den som försökte rädda mitt liv.

jag sa till mamma att jag skulle gå ut med mikaela i någon timma. jag tänkte att jag bara skulle träffa honom en kort stund. säga hej och så. och jag visste ju att mamma skulle bli galen om jag skulle säga:

"mamma, jag kommer någon gång ikväll. jag ska träffa en kille som är ungefär fem år äldre än jag och just det, har aldrig träffat honom innan."

hon skulle aldrig låta mig gå.


men det blev lite mer än en timma. klockan 01.00 började vi bege oss hemåt. jag minns hans gråa tighta jeans, hans alldeles för smutsiga converse, hans gröna jacka och hans blonda lockiga hår. han skulle sova över hos mig. mamma och pappa hade ringt mig tusen gånger men jag hade inte hört min mobil. förmodligen för att mitt hjärta dunkade alldeles för snabbt och hårt den kvällen. jag minns att vi inte sa så mycket den kvällen, vi båda var väldigt blyga. men egentligen behövdes inte så mycket sägas, vi förstod ju varandra ändå. och jag minns det inte så väl men vi kysstes då också. första kvällen - första gången. jag minns att när han skulle åka hem dagen efter sa mitt hjärta ifrån. mitt hjärta ville att han skulle stanna.

var det möjligt att få känslor såhär fort? frågade jag mig själv.

sedan tänkte jag inte mer på det. jag gillade honom. mycket. men jag lät tiden avgöra vad som var rätt. en timma efter att han lämnat stockholm för skövde och lumpen skickade han ett sms:

"vill du träffa mig igen?"

det pirrade till extra mycket i magen den gången. jag svarade snabbt: ja. vi träffades varannan helg efter det. han kom alltid till mig när han hade permis. hans föräldrar började undra. fråga vad det var med mig. varför han aldrig kom hem. men han brydde sig inte så mycket tror jag. visst saknade han sin familj, men våran relation var speciell. egentligen sa vi aldrig speciellt mycket till varandra. men vi pussades. vi pussades massor.

och sedan klarade jag det inte mer. jag var tvungen att säga något. jag var tvungen att veta vad han tyckte. var detta kärlek? eller var det bara tomma kyssar?



den 12 juli samma år sa jag som det var:

"jag tror att jag är kär i dig"

han blev chockad. det märkte jag. men också glad. det gick några timmar men sedan släppte även han sina känslor lös. han sa att han var rädd. rädd för kärleken. rädd för att bli sårad. och jag tänkte att vi inte kunde vara bättre för varandra. så rädda, hjälplösa, ensamma.. vi skulle rädda varandras liv. få varandras kärlek. och så blev det. den 12 juli 2007 flöt vi samman. vi blev en. våra hjärtan knöts ihop.

men det är inte slut där. vi hade det jobbigt ett tag. han låg inne i lumpen och efter tre månader förstod vi ju att vi inte kunde fortsätta såhär. han var ju tvungen att träffa sin familj också. vi började träffas mer sällan. han kom till mig varannan permis.  och när lumpen var slut blev det inte mycket träffar då heller. vi sågs varannan helg även då och jag blev lika glad varje gång. men det kändes också jobbigt.

till slut var jag mer ledsen än glad. jag tror han också var det. vi bara saknade varandra hela tiden, kände hur våra hjärtan slets åt olika håll. de skulle ju sitta ihop. no time for us, som jag lyssnade på första gången vi pratade med varandra, kom att bli vår låt. för det fanns ingen tid för oss. till slut var jag tvungen att göra någonting åt det.

"hur mycket jag än vill så klarar jag inte det här. jag är för kär i dig. jag saknar dig mer än vad jag tycker om dig. och det är jobbigt. för jobbigt"

hans svar blev att han inte ville att något skulle förstöras. han frågade mig vad han tyckte att vi skulle göra och mitt svar blev flytta närmare varandra. då svarade han:

"jag flyttar till stockholm"

tre månader senare var han här. han hittade ingen lägenhet så det fanns bara ett alternativ. han flyttade in hos mig. jag har aldrig varit så glad som då. så lycklig. den lyckan är inte över än.