disguises.

jag har länge velat flytta hemifrån. inte för att jag ogillar min familj, utan för att jag längtar efter att inreda min egna lägenhet. ännu större har längtan blivit när daniel flyttade hit. vår lägenhet. den skulle vara så fin. en liten etta eller tvåa, helst i paris. fast det är ju näst intill omöjligt, såklart. stockholm duger ganska bra ändå.

lägenheten skulle ha krämvita, gammelrosa, mintgröna och kaffebruna väggar. tv:n skulle vara stor och gammal. soffan och fotöjlen skulle vara blommiga. gärna från förr. sextiotalet kanske. vi skulle inte ha några telefoner. bara tre stycken. tre stycken dialoga telefoner i färgerna röd, senapsgul och grön. köksbordet skulle vara vitt. ganska slitet. stolarna likaså. besticken skulle vi ärva från farmor och farfar. vi ska pryda hemmet med bongotrummor och färgglada elefanter i taket. självklart ska vi ha doftljus. hela lägenheten skulle lukta ljuvligt. inte gamla matrester eller kattbajs. utan rosor. vanilj. inte för starkt utan alldeles lagom.

vad jag tänker mig är aftikanskt/indiskt som möter det svenska sextio/sjuttiotalet. för mig känns det helt underbart. och det är så den ska se ut. min lägenhet. min och daniels lägenhet. han säger att han inte bryr sig så mycket. att han vet att jag så gärna vill inreda lägenheten och att han kommer att låta mig göra det. men ännu har vi den inte. fast tro mig, vi letar. stockholm är inte lätt. men min dröm kommer att bli sann. någon gång. det vet jag.

nu är jag hemma från hurghada.

det kan ha varit den mest underbaraste och sorgligaste resan jag vart på. jag har badat i röda havet, snorklat och sett delfiner, åkt ut i öknen, ridit kamel och sådant. men jag har även varit i stan. där folk är urfattiga och sover ute på gatan och är jättesmutsiga och tigger pengar. jag klarar inte av sånt, jag vill bara ge dem allt jag har. men jag kan inte.

annars var det fint.



på vägen till hotellet. det är torr sand och döda träd nästan överallt.


poliserna hade fina baskrar.

framme på hotellet. hilton plaza. det här är poolen samt poolbaren. där spenderade vi resten av dagen.

hanna utanför våran bungalow. bakom henne: stranden

sedan så fyllde jag ju år också. sjutton år.
hotellet kom ner med en tårta.

och ett kort där det stod:

"dear linda! happy birthday to you!!!
be nice girl!! have a nice life full of success and happiness!"

och sedan var det påskrivet av alla i repeceptionen på hotellet.
hur gulligt och roligt som helst.

jag heter linda och är sjutton år gammal (imorgon).
jag bor i sundbyberg som ligger en kvart från stockholm city.
just nu bor jag i en lägenhet tillsammans med min mor, syster, katt och pojkvän.

när jag inte bloggar går jag i skolan på mediagymnasiet i nacka strand.
andra året med inriktning design, det vill säga foto och journalistik.


här är ett foto jag tagit. på fotot skådar ni världshistoriens bästa pojkvän. daniel heter han.

något jag tycker väldigt mycket om, förutom att fota och skriva, det är musik. det tänker jag dock inte skriva så mycket om i denna blogg, då jag redan har en annan där jag bara skriver om det (http://metrobloggen.se/louderthanbombs). musik i all dess former. fast mest blir det väl indiepop. morrissey är min gud och håkan hellström mitt hjärta. ungefär så. musiken har format mitt liv.


jag älskar att gå på festivaler också. första gången jag var på festival var förra året. då var jag femton år och begav mig ner till borlänge och peace and love. vi drack vodka till frukost och öl till lunch och middag. för det är ju så det ska vara på festival. månaden därpå åkte jag ner till emmaboda för att gå på emmabodafestivalen. världens bästa festival. den tillbringade jag tillsammans med min just nyfunne pojkvän. daniel.

i år var jag också på festivaler såklart. året började med siesta, fortsatte med peace and love, sedan emmaboda, efter det way out west och slutligen popaganda. jag har inga ord förutom ett: underbart. på festivaler har jag en tendens att filma istället för att ta kort. här kommer en film från emmabodafestivalen detta år: